Utbyte i Paris, Celicia och John

Sacre Coeur

Celicia

Jag gör ett utbytesår i Paris pluggandes på, enligt många, den otroligt prestigefulla skolan Sciences Po. I skrivande stund firar jag snart 6 månader i denna stad, som jag nu inser är min drömstad, även om den har givit mig ett antal käftsmällar.
Ja hur ska en beskriva Paris. Jag antar att du som läser redan vet att det är vackert, enastående arkitektur, fantastiskt mat och snygga Parisare. Apropå snygga Parisare, en sådan Parisare bad mig en gång beskriva Paris för honom, hur jag ser på staden. Jag förklarade att det som slår mig mest med Paris är dess sammanhållning trots en ganska tydlig uppdelning. Det är som små städer i ett land som heter Paris. Det känns som att där du bor speglar mycket hur du är (eller vill framstå) som person. Själv har jag lyckats bosätta mit i Villiers, 17e distriktet med medelklassfamiljer. Här bor jag tillsammans med Towe, vi hittade varandra via Facebook (god bless FB) och har en fantastiskt fin tvåa med stora fönster, trägolv och balkong längst med hela lägenheten.

De första två månaderna levde jag endast på överlevnadsinstinkten kändes det som. Allting var svårt, då jag inte riktigt pratar franska var jag i en konstant form av ”Pardon?” under denna tid. Jag hade en del som ifrågasatte valet av Paris då ”de är så otroligt otrevliga” och ”du vet att de inte kan prata engelska där va?”. Hör och häpna, det stämmer inte alls. Majoriteten av de jag har pratat med eller träffat kan definitivt göra sig förstådda på engelska, och jag har bara haft några enstaka otrevliga servitörer med det har vi ju i Sverige med. Men det är fortfarande en påfrestning att konstant känna sig vilse och som en turist. Gud vad jag hatar den känslan, det är meningen att jag ska bo här, vara en del av detta kaos vi kallar vardag, men jag får ändå en tår i hjärtat när någon pratar om den coola kända baren på den där gatan alla vet om, medan jag fortfarande försöker förstå om 20e distriktet ligger i södra eller östra delen av stan. Vändpunkten kom då vi hade inbrott i vår lägenhet, vilket jag inte hade på min lista över saker som kunde gå fel, så det blev ett stort överraskningsmoment. Men byggnaden jag bor i är från 1800 någonting, dörren är lika tjock som ett två sidors PM och låset verkade vara äldre än byggnaden. En kofot senare och de värdesaker jag hade med mig var borta. De har nu antagligen sålts i något gathörn i Barbes. Efter inbrottet hittade jag en ny mentalitet, vågade säga till killar som catcallade att hålla käften, säga till i matbutiken om de slagit in fel pris och brotta mig fram till den sista sittplatsen på metron. Det gäller att hitta din inre Parisare, vilket jag har gjort och nu känner jag mig hemma här! Älskar ta mig fan denna stad.

John älskar Sciences Po. Jag är lite mer försiktig i min praise över skolan. Nu ska detta inte bli ett enda långt klagobrev, men för det första vet de inte vad luftkonditionering är. Det finns ingen luft i skolan, punkt. Det försvårar studierna lite. Platser i biblioteket är otroligt begränsade, John berättade om en kille som kom in när det var helt full och utbrast ”I fucking HATE this fucking school” och stormade ut. Han sa de vi alla tänkt minst två gånger om dagen i det där biblioteket. Lärarna gör lite som dem vill, det verkar inte finnas en regelbok som alla måste läsa igenom. Alla har olika upplägg och inställningar till hur ämnet ska läras ut. En gång hade jag ett prov i en kurs om Israel och Palestina konflikten, som vi skrev i vanliga lektionssalen där du sitter längst med bord och i princip på varandra. Läraren hade då lyckats skriva ut för få frågepapper, så han gick ut ur rummet för att hämta papper till de

stackars 6 personer som stod framme vid katedern. Så fort monsieur hade lämnat salen slets det i anteckningar och knappades febrilt på Google. Amerikanen bredvid mig hade till och med sitt block under tentapappret och fipplade i den hela provtiden. Hörde sen när vi fick tillbaka provet att han ändå inte hade markerat ut Sinaihalvön rätt på provets sista fråga.

De kurser jag har läst är dock otroligt intressanta. Israel-Palestina konflikten, jämställdhet och mångfald i USA, utvecklingsekonomi, krigsetik med mera. Riktigt kul att få välja vilka kurser en vill, och de flesta lärare har varit otroligt duktiga i sitt ämne. Oftast är det runt 20 elever i varje kurs vilket gör att det blir ganska interaktivt, varje sig en vill eller inte. Jag läste fem kurser totalt under terminen, allt läses samtidigt vilket gör tentaperioderna till ett levande helvete. Det är då en mix på presentationer (de älskar verkligen att ha presentationer som redovisningsform), inlämningar eller tentor. Det är väldigt mycket internationella studenter vilket är kul, det är dock synd att skolans motsvarighet till UPS är katastrofalt dåliga på att ta hand om de nya intisarna, det erbjuds i princip ingenting för en ensam nykomling. Jag klarade mig eftersom jag ändå hade John att trakassera hela dagarna, men även det kan bli tröttsamt och enformigt. Nu inför nästa termin har jag skaffat mig ett gäng som tydligen står ut med mig och jag får nu spendera flera kvällar drickandes rödvin på uteserveringar. För den som gillar uteliv (skyldig) så är Paris en stad full av möjligheter. Finns alltid en bar inom gångavstånd, för den som gillar rödvin (skyldig igen) så är det nästan alltid det billigaste på drinklistan, uteställena stänger mellan 04 och 06 och nattbussarna går oftast väldigt smidigt. Det händer alltid saker i Paris. Det finns en stark värdering i att umgås och spendera mycket tid med vänner och familj, att bilda sig och att utvecklas. Studenterna som jag omges av är otroligt ambitiösa och drivna, vilket driver en själv. Efter min första termin här har jag definitivt planer på att flytta tillbaka hit efter min utbildning. När mina vänner var här och hälsade på över nyår utbrister Elin Johansson konstant på bred skånska ”Vi är ju i en klyscha!” och det har hon nog rätt i. Och det är en himla go klyscha att leva i.

Plus med Paris
+ Snygga människor som pratar franska + Stå på gatan och dricka en öl
+ Metron

Minus med Paris
– Allting på TV är dubbat
– Byggnaderna har ingen isolering – Allt är stängt på söndagar

Celicia Paris


John

OKEJ dags att återge Paris i ett mer positivt sken – det är ju ändå världens bästa stad. Det här var faktiskt andra gången jag bodde i Paris, och totalt tioende gången i mitt liv jag besöker Paris. Alla goda ting är tio är väl uttrycket? Själv kände jag mig rätt bekväm i min franska, och hade därmed inte samma språkproblem som Celicia upplevde.

Paris är en fantastiskt vacker stad. Första gången staden finns återgiven i historien är, om

jag inte minns fel, när Julius Caesar under det första århundradet reste genom staden i sitt mål att erövra stora delar av Europa. Det faktum att Paris har så många år på nacken genomsyrar hela andan i staden. Vart man än vänder sig ser man något av historiskt värde, någon människor som uträttat stordåd (eller utnyttjat och exploaterat människor för den delen) under något krig eller dylikt. Utöver det är det en fantastiskt vacker stad, sa jag det? Byggnaderna är arkitektoniska drömmar, och det finns alltid något vackert för ögonen att vila på. Paris har dessutom en omfattande kulturpolitik, där mycket av kulturen är tillgänglig för alla. Statliga museum har gratis inträde för studenter eller EU – medborgare under 25 så vitt jag vet (Tur att Celicia är student, annars hade hon fått börja betala, då hon fyller 26 nästa år. Gamling). Detta, ihop med ett omfattande uteliv, gör det till en fantastisk stad att bo i.

Jag skulle nog säga att min (eller ja, min och Celicias) vistelse kan delas in i två delar. Den första delen är de första fem sex veckorna. Jag hade personligen väldigt höga förväntningar på min vistelse, då jag fick fantastiskt fina vänner förra gången jag bodde där, men framförallt lärde jag känna dessa människor nästan direkt – andra veckan i Paris hade jag redan hittat ett stabilt gäng med människor att umgås med. Denna gång försökte jag outtröttligt att socialisera mig genom olika sociala tillställningar och att försöka hitta på saker med kursare, men initialt hade vi väldigt många motgångar. Erasmus-aktiviteterna var, som Celicia skrev, undermåliga. Ingen var särskilt intresserad av att göra nya bekantskaper (ironiskt nog, trots att det var syftet med aktiviteten) utan umgicks mer med de människor de åkte dit med. Att gå från att bo i en stad som Uppsala, där alla ens vänner bor maximum fem minuter bort – där jag kunde se hem till mina vänner i princip från fönstret i mitt korridorsrum, till en situation där ens bästa vän bor minst tjugofem minuter bort enkel väg, med metro och där man i princip inte känner någon annan därutöver, var en enorm omställning, som tog sin tid att vänja sig vid.

Efter fem sex veckor lärde jag känna ett par trevliga utbytesstudenter som jag läste kurser och umgicks med då och då. Främst umgicks jag däremot med två tjejer från Stockholms Universitet, en kille från Uppsala som läst lite Statsvetenskap som fristående kurs och en annan tjej från Australien (ja, och Celicia då såklart också). Tills slut blev vi ett oerhört ihopsvetsat gäng, som hittade på massvis med roligt ihop.

Självklart ska även Sciences Po nämnas i denna text. Ett underbart och alldeles enastående universitet. Kvalitén och upplägget på utbildningen är helt annat än på Uppsala universitet. Här är fokus mer på diskussioner och att vi ska utmana våra tankeföreställningar, inte bara ensidigt acceptera allt som föreläsaren säger följt av ett kort seminarium på en timme och fyrtiofem minuter. Jag kan nog med råge säga att jag nog aldrig lärt mig så mycket om statsvetenskap som jag har gjort under denna termin. De flesta lärare på Sciences Po jobbar inte heltid, utan är bara anställda deltid. Jag läste en kurs om EU, där två av lärarna jobbade som lobbyister gentemot EU på när de inte undervisade på Sciences Po, och en kurs om vänster – högerskalan i Europeisk politik. I den kursen hade vi en lärare som pendlade mellan Bryssel, där han jobbade som politisk strateg för en av grupperna i EU – parlamentet, och Paris, där han undervisade i den kurs jag tog. Fantastiskt vass och intelligent individ. Lärde mig oerhört mycket. Sciences Po har ett rikt föreningsliv; jag gick med La République En Marche!, Macrons eget parti som vann valet, och var lite aktiv där. På så sätt fick jag öva min franska en del.

Överlag skulle jag ge min vistelse på Sciences Po 8/10. Fantastisk utbildning, men det tog tid att komma in i det sociala, vilket drar ned betyget lite. Jag kan dock självklart varmt rekommendera alla som är intresserade av att bo där.

Plus med Paris:

+  Sciences Po är SÅ mycket bättre än UU
+  Fantastiskt uteliv
+  Mycket tillgänglig kultur

Minus med Paris:
–  Kan ta en del tid att hitta vänner
–  Kallt som fan i byggnaderna på vintern
–  U – land angående byråkrati

John Paris

Celicia och John sparkades in på pol.kand hösten 2015 och har båda sedan dess bl.a. varit aktiva i evenemangs- och kulturutskottet, EKen 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s